Varför man man aldrig få någon hjälp??

 

Är så fruktansvärt less på att inte kunna leva ett normalt jävla liv pgr av förlossningen med Theo.

Tänk er själva, inte kunna sitta rakt på rumpan utan måste sitta på sniskan, inte kunna gå på toa som en normal människa kan göra, inte ens sitta på toan normalt.. Inte kunna ha något samliv men den man älskar utan att man ska måste härda igenom all jävla smärta!

Dessutom att dom inom patientförsäkringar anser att detta är en skada som inte kunde undvikas?

Nähe så dom kunde inte undvika att jag skulle spicka hela vägen och alla ringmuskler och få en djup bristning så dom har fått bygga upp allt? 

Fattar inte hur dom tänker, har opererats TRE gånger för samma sak, det är liiite skillnad men så långt i från normalt!

 

Tårarna bara rinner eftersom det känns som dom inte tar det på allvar, eller tror att det är så illa som jag säger att det är. Men ingen ska säga ett skit utan av att ha fått gå igenom vad jag har gjort. INGEN vet hur jävla ont det tar!

Även om man inte alltid visar det så är det en ständig smärta för mig som känner det hela tiden..

 

Jag fick den finaste gåvan jag nånsin fått, nämligen Theodor.

Men jag önskar verkligen att det hade gått på ett bättre sätt, slippa att gå igenom allt det här.

 

 

Ja för ögat kanske det såg tillfredställande ut, men för mig var det då inte tillfredställande!

Kommer inte ge upp kampen förens jag är återställt och kan leva som en vanlig människa igen!